Kulla kyrka

Kulla kyrka byggdes omkring 1200 och under detta århundrades senare hälft byggdes tornet. I början av 1300-talet byggdes kyrkan ut mot öster och under sent 1400-tal slogs valven. År 1341 omnämns socknen som Bondekulla, att skilja från Biskopskulla.

Vapenhuset uppfördes under senmedeltiden. På den medeltida porten som leder in i kyrkorummet finns järnbeslag med liljeornamentik kring låset och dörringen. På själva dörringen finns två drakhuvuden, som ansågs kunna avvärja det onda och skydda kyrkobyggnaden. I vapenhuset finns också så kallade gubbansikten mellan valvkapporna. Dessa kan ha ansetts ha funktionen att hålla uppe valvet.

Det i grunden medeltida kyrkorummet präglas i dag även av 1600-talet, främst genom predikstolen och kyrkbänkarna. Dessa är utförda på 1620-talet, troligen av den Jöns snickare som nämns i räkenskaperna. Predikstolens strikta symmetri och arkitektoniska uppbyggnad följer renässansens stilideal. Både den och kyrkbänkarnas gavlar är fyllda av ett myller av ornamentik, främst i form av olika mönster, men även med bildframställningar av kyrkobyggnader, livets hjul och fabeldjur, alla hämtade från den medeltida bildvärlden.

År 1866 skulle kyrkorna i Kulla och Fittja stängas. Medan Fittja blev ödekyrka ville inte kullaborna gå med på att deras kyrka gick ett liknande öde tillmötes. Man underhöll kyrkan på de mest nödvändiga områdena och höll gudstjänst relativt regelbundet. En genomgripande restaurering genomfördes 1949–1950. I samband med denna inrättades ett dopkapell i tornkammaren. Där placerades dopfunten, vars fot och mittparti är från 1200-talets mitt och cuppa från 1951. På mittpartiet finns fyra elegant huggna utskjutande mansansikten. Det var troligen här eller närmare kyrkporten som dopfunten ursprungligen var placerad, detta för att markera att dopet utgör ingången till det kristna livet i kyrkan.